Jaded

Efter en helg med mycket bravader och mycket skoj och stök är man hemma i sitt säkra hem och vilar upp sig tills nästa veckas upptåg. Men även hur roligt vi än har när vi umgås med andra och hittar på äventyr utöver det vanliga. Längtar man fortfarande inte tillbaka när man var fem år gammal och hittade på nya rackartyg stup i kvarten. Kunna vara den oskyldiga lilla ungen som står med ett leende och inte får skäll för man har förstört något?

Kan man verkligen få tillbaka samma känsla som man alltid hade när man var liten? Få tillbaka samma lyckorus man hade när man för första gången kunde cykla utan stödhjul och inte behövde mor eller far där bakom för att hålla i. Ramlade man var det bara upp och försöka igen, man gav inte upp och inget är som det är nu. Nu förtiden räcker det med att något går snett så ger man upp direkt. Nu när man lär sig något behöver det inte ens vara roligt, grattis du har lärt dig räkna ut hypotenusan. Låter inte ens hälften så roligt som att lära sig cykla. Men antar att det är en smäll man får ta.

Pga av total skrivkramp och fantasi har jag inte kunnat skriva på ett tag. Inget intressant har hänt mig så ser inte heller någon anledning att skriva.

För övrigt tycker jag att det är tråkigt med så lite intresse för bloggen som jag hade hoppas på, bara två stycken som följer och ett få tal besökare dagligen. Ni får gärna följa bloggen så man får lite vilja att skriva något i den. En liten till sak innan jag avslutar detta inlägg, Skulle ni fortsätta att läsa om jag börjar skriva på engelska?

Peace out

Martin

Oblivion

Efter en vecka med skrivkramp och helt utan fantasi tar jag ur tummen ur arslet och får ner något på min blogg. Det är ju inte så att jag inte vill skriva i min blogg, men när inget intressant händer i mitt liv får jag noll inspiration. Jag vill inte vara den personen som skriver en blogg som säger jag har gjort si och så idag, tycker det är värdelöst och man kan skriva det på msn istället för att slösa andras tid med sånt irrelevant skit. Är väl bara att konstatera att det är helt värdelöst att vara arbetslös. Sitta hemma dag in och dag ut det funkar direkt inte i längden.

Jag försöker att aktivera mitt liv så gott det går genom att vara så social som möjligt och att jag träffar nya människor hela tiden. Vilket är helt underbart, lyssna på nya historier och äventyr av andra kanske är bland det roligaste som finns. Få inspiration av andra så att man kan göra helt nya saker och öppna nya dörrar som leder till nya möjligheter. Det kan va allt från resemål till jobb eller bara en ny vän. Jag ser mig själv som ganska blyg, men man märker rätt snabbt att om man bjuder lite av sig själv får man mycket tillbaka. Mitt tips till alla är att bara testa öppna er till omvärlden och ta stunden som den kommer.

Peace out

Martin

Transcendens

Det känns som ännu ett kapitel ur mitt liv har stängt, en känsla av glädje och lättnad fylls i min oros fyllda kropp. Känns äntligen som att jag kan knyta ihop det och ställa det åt sidan, och det känns fruktansvärt bra.

Men hur tacklar vi våra problem och hur tänker vi när vi handlar i saken? Handlar det bara om att det ena person ska må bättre än den andra eller försöker båda två att göra den andra lyckligare? Det finns många saker man kan göra, och bara hoppas på att det ska bli så bra som möjligt.

Antar att det bästa man kan göra är att strunta i problem och tänka att det inte finns, men antar att verkligheten kommer komma snabbt bakifrån och sparkar en i huvudet om man tar denna väg. Finns det verkligen ett bra sätt att komma över någon på?

Peace out

Martin

No remorse

Tror att nästan alla har upplevt en känsla av otillräcklighet, det kan vara i alla former från ett svar till en känsla. För mig är det båda av alternativen, att en person inte kan vara klar och ärlig och inte vågar säger vad den tycker och känner kan vara ytterst påfrestande.

Att inte få ett svar, gå ner sig ännu längre och känna sig så dålig. Tänka tankar som att man är värdelös och att man inte räcker till kanske inte är det roligaste som finns. När man frågar saker och får svaret. ”Jag vet inte”, vad är det som gör att vi skyddar oss själva till det yttersta och inte vågar säga hur det är eller dylikt?

Jag antar att jag aldrig kommer få ett svar som jag kan acceptera, och om jag får ett svar kommer det va lika dåligt som ”jag vet inte”. Känns så sjukt frustrerande att man inte bara kan få det lilla för att lägga allt på hyllan och gå vidare. Känns som att jag inte kan gå vidare utan ett svar, är som en repa på en cd-skiva som bara står och spelar samma låt hela tiden. Antar också att alla har sina egna idéer och vägar att lösa sitt eget dilemma. Men detta är lite av mitt.

Peace out

Martin

Justify

Efter att bara titta, analysera och bli lite halvt road. Alkohol kan göra en till mycket, men framför allt en annan människa som du kanske vill vara. Mer framåt, att du kanske vågar prata och va glad och lycklig för en stund. Tills du vaknar upp dagen efter och är så bakfull att du knappt kan röra ett finger för att den brutala huvudvärken övertar allt, du lovar dig själv att du inte ska dricka något mer. Men nästa vecka sitter man ändå där med vännerna och tar en öl och har trevligt.

Satt på en förfest igår och var den enda som var nykter, och det är lika tråkigt som det låter. Ser dock rätt kul ut när man ser människor bli mer och mer runda under fötterna. Får en och tänka om man själv är likadan? Antar att man är det men vill inte riktigt erkänna det. Man dricker tills man stupar, det är som att det inte finns något slut.

Behöver vi verkligen alkohol för att socialisera på helgerna? Eller dricker vi bara för att glömma vecka vi har varit med om, bara släppa det och koncentrera sig på att bara på att umgås med vänner. Känns ändå som man kan klassa alkoholen som en vän, för min del är det väl för att jag är blyg, och med alkohol i kroppen blir man störst, bäst och vackrast. Det är väl många som kan ha den som vän för många olika orsaker, och det är väl inget fel på det?

Peace out

Martin

No trivial

Hemma nu igen från min syster känner mig lite bättre, kanske för allt sällskap man har haft med syster, hennes sambo samt två syster söner. Hjälp till så mycket jag kan med att hämta barn och sysselsatt mig själv hela tiden för att glömma, slippa tänka och att fly min egen verklighet. Men nu när jag är hemma igen känner jag mig helt tom, det är väl för att jag är så pass social och alltid behöver människor i min egen omgivning. Är jag verkligen så sällskapssjuk? Är jag verkligen så pass beroende av andra personer som är runt mig? Kan jag inte bara vara ensam och bara koppla av?

Svaret är väl ganska självklart nu. Jag kan inte klara mig utan dom och det är kanske det som har tärt på mig mest när det tog slut med tjejen, att inte längre känna den närheten och tryggheten av att man vet att när man kommer hem så är det någon som väntar på en, mötas av ett varmt välkomnade, ett vackert leende och bara känna äntligen har jag kommit hem.

Är en relation så fattig att det bara innehåller trygghet och en viss närhet till en annan person? Det låter så lite på papper men är så mycket i verkligheten man måste uppleva det för att förstå vad allt handlar om. Förtroende och våga tro en annan person, denna person måste vara bättre än sin bästa vän och bara det är jätte svårt att uppnå. Vågar ni tro att den ni håller kär är bättre än din bästa vän?

Peace out

Martin

Two worlds

Tanken slog mig igår att man kan se världen indelad i två st världar, den ena ”normala” världen som består av det vardagliga livet. Det livet är mest bestående av rutiner och alla runt det byggs upp av samma sak. Den andra är ”onormala” världen där allt är begär och beroende av till exempel pengar, nikotin, droger m fl. som går att nämna.

Det går inte en dag utan stress och att man behöver låna sakerna från grupperna. Världen cirkulerar runt sånt som kanske inte alltid spelar så mycket roll i livet. Är det verkligen bara rutiner och sånt som bygger upp ens liv? Istället för arbetslivserfarenhet borde det står livserfarenhet i cvn, Menar att en arbetsgivare vill väl inte ha en robot som anställd?

Skulle det inte va intressantare med att leva i två olika världar som i Narnia? Att kanske kliva in i en klädkammare, och kunna kliva ut i en helt annorlunda värld? Kunna leva ett liv där som du bygger upp från grunden, styr ditt eget rike och är kung eller drottning. Inga krav och inget struntprat.

Men finns det att uppnå någonstans? Ja, jag tror det finns en kategori människor som flyr till en annan värld och låter den styra. ”Gamers” flyr in i en annan tryggare värld där du kan skapa din egen karaktär och styra dens liv som du behagar. Är det att man kan fly in i just den världen och vara trygg slippa tänka på verkligheten, träffa människor du kanske aldrig skulle ha träffat annars?

Jag är också en av dom människorna som har lirat, jag har lirat online spel länge och vet vad jag snackar om. Väldigt skönt att slippa allt och bara leva livet som det ska levas, inga problem eller bekymmer. Skulle inte det va skönt med en pause från vardagen?

Peace out

Martin