Jaded

Efter en helg med mycket bravader och mycket skoj och stök är man hemma i sitt säkra hem och vilar upp sig tills nästa veckas upptåg. Men även hur roligt vi än har när vi umgås med andra och hittar på äventyr utöver det vanliga. Längtar man fortfarande inte tillbaka när man var fem år gammal och hittade på nya rackartyg stup i kvarten. Kunna vara den oskyldiga lilla ungen som står med ett leende och inte får skäll för man har förstört något?

Kan man verkligen få tillbaka samma känsla som man alltid hade när man var liten? Få tillbaka samma lyckorus man hade när man för första gången kunde cykla utan stödhjul och inte behövde mor eller far där bakom för att hålla i. Ramlade man var det bara upp och försöka igen, man gav inte upp och inget är som det är nu. Nu förtiden räcker det med att något går snett så ger man upp direkt. Nu när man lär sig något behöver det inte ens vara roligt, grattis du har lärt dig räkna ut hypotenusan. Låter inte ens hälften så roligt som att lära sig cykla. Men antar att det är en smäll man får ta.

Pga av total skrivkramp och fantasi har jag inte kunnat skriva på ett tag. Inget intressant har hänt mig så ser inte heller någon anledning att skriva.

För övrigt tycker jag att det är tråkigt med så lite intresse för bloggen som jag hade hoppas på, bara två stycken som följer och ett få tal besökare dagligen. Ni får gärna följa bloggen så man får lite vilja att skriva något i den. En liten till sak innan jag avslutar detta inlägg, Skulle ni fortsätta att läsa om jag börjar skriva på engelska?

Peace out

Martin